www.confessionsofaschizo.blogg.se

Har blivit helt insnöad på BMTH bara för det. Sitter här och har så oändligt mycket jag vill säga och göra, men det finns liksom inte plats för allting. Då passar det bra att lyssna på BMTH. Och träna. Ja. Det ska jag göra. Hatar alla, hatar allt och dör. Kan inte säga varför, kan inte göra nånting utom att låta det vara. Och hur bra känns det? Inte så där värst jävla asbra. 

 

Kan säga att jag ALDRIG någonsin tänker vara så naiv som jag en gång var. Aldrig. Jag tänker se saker för vad dom är och lämna innan jag blir lämnad, för så dåligt som jag mådde tänker jag inte må igen. Så mycket tänker jag inte hata mig själv, jag är värd bättre än så. 

 

Jag är så trött, så utmattad och så inte utvilad. Jag sover och sover men det hjälper inte, så jag ska sluta med sömntabletterna igen. Jag ska sluta med alla mediciner, jag vill tro att dom gör mer skada än nytta. Och nu sitter jag här och skriver bara för att jag kan, det finns ingen mening med någonting jag säger eller gör egentligen. Men bloggen är min dagbok, dom som vill läsa får läsa, dom som inte vill behöver inte.

 

Rösterna är tydligare än någonsin, och bara för att man hör röster betyder det inte att man är schizofren, farlig eller något annat. Det behöver inte vara röster som säger att utomjordingar ska kidnappa en eller att hunden är radioaktiv, det kan vara röster som säger att man ska bli övergiven och lämnad ensam, att man inte duger som man är och att man ska skada sig själv, för annars kommer hemska saker hända. 

 

Jag vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska vända mig till. Och allt kommer bli lidande på grund av det. Men ska jag låta det ta över mig? NEJ. Det ska jag inte. Jag ska resa mig och KÄMPA. Ni ska tamejfan få se. Mig knäcker man inte så lätt. HEJDÅ NU, ska göra mig iordning för bup. Förlåt för mina D.I.D inlägg, kan inte hjälpa det </3

 

Är helt övertygad om att världen hatar mig och att jag kommer vara ensam i resten av mitt liv. Känner mig så oändligt ledsen och övergiven, trots att jag inte förstår hur jag kan göra det när jag har massor av fina personer i min omgivning. Hata hata hata allt. Usch. 

 

Och då, det är då den här andra sidan av mig kommer fram. Den sidan som säger att jag är fin, värd solen och inte alls ensam. Det är så svårt att veta vilket ben jag ska stå på, vilken sida jag ska ge efter för och vad jag ska tänka. Jag ska sova nu och hoppas på att det här går över tills imorrn, jag vet ju att allting alltid blir bättre.

 

 

Jag borde vara hur glad som helst, och egentligen är jag det, men mina jävla humörsvängningar tar överhanden och här sitter jag, ensam, deprimerad och tom. Lyssnar på fin deppmusik och bara tillåter mig att känna mig ledsen, för det måste man göra. Man kan inte vara glad jämt, det är okej att vara ledsen! <3

 

 

Idag mår jag inte alls bra, är ledsen som fan och känns precis som när jag var inne i den där depressionen, fyfan. Blir livrädd för att det inte kommer vara bättre imorrn när jag vaknar, samtidigt är det skönt att inte orka något. Jag har kämpat mot mina demoner varje dag sen jag kom hem från psyket och var näst intill frisk, och nu känns det som att det är på väg att brista igen. Jag vet att ingentint går utan bakslag, men ändå, det känns förjävligt. Jag orkar inte skriva mer haha, men nu vet ni varför det inte blir några fler inlägg idag. Hoppas hoppas att jag mår bättre imorrn, puss på er.

Jag har inget kompisgäng att springa omkring med, jag har ingen som tänker på mig och tycker att det är tråkigt att jag inte är med, jag sitter här själv. I min ensamma ensamhet. Jag vet inte varför jag ens säger det, men jag måste skriva av mig. Jag har ingen som tycker att jag är världens bästa, ingen är kär i mig och ingen älskar mig. Det känns hemskt just nu. Jag vet ju att det kommer, någon dag kommer någon tycka att jag är bäst i världen och alltid vilja vara med mig, bara det att den dagen inte är just idag, och det står jag inte ut med.

 

Jag vet, till 100%, att ALLT ALLTID LÖSER SIG. Det har det gjort flera gånger. Livet har upp-och nedgångar, men efter regnet kommer ALLTID solen, även om det är en sjuk jävla storm innan. Jag tröstar mig med att jag har världens finaste vänner och inte är helt ensam, och att det som sagt kommer lösa sig för mig också. Det här året är ju till för att jag ska ladda batterierna och ta det lugnt, hitta mig själv och vara stolt över den jag är. 

 

Nu ska jag äta filbunke och kolla på dom bästa filmerna jag vet, och bara göra saker som ger mig positiv energi. Det är det viktigaste av allt, positiv energi. Hoppas att ni som läser också tänker på det, och raderar allt ur erat liv som ger er negativ energi. Pusshej <3

 

Tänkte ta lite bilder innan jag åker, så kommer älsklingsnikki och vill vara med alltså HAHA. Ska iaf till min psykolog, hoppas att vi gör framsteg idag med. Det känns bra att åka dit, förut ville jag inte men nu känns det faktiskt bra. Orkar bara inte se alla förberedelser inför karnevalen, det ska bli lite jobbigt men det är väl sånt vi kommer prata om idag. Förra gången fick jag reda på att jag hade en affektfobi, som ungefär betyder att jag har en fobi mot vissa känslor. För varje diagnos jag får känns det bra, jag vet att det inte borde kännas bra och att diagnoser inte är något att sträva efter men jag känner mig bra och nöjd. 

 

Då kanske några av er undrar vad jag har för diagnoser? I papprena står det ADD, blandade ångest och depressionstillstånd, allvarlig sömnstörning och nu den psykoterapeutiska diagnosen affektfobi. Jag tror själv att det är något mer, några av de jag pratar med håller med mig och några gör det inte. Jag tänker kämpa för att få den diagnosen jag letar efter, för jag VET att det är så. Vad letar jag efter för diagnos? Borderline eller Bipolär typ 2. Jag har gjort ett personlighetstest, det visade att om jag hade vart 18 hade jag haft diagnosen borderline, men man kan inte sätta det på en 17-åring. Det testet visade också att jag hade en anpassningsstörning. Skriver mer om det här sen, hinner inte nu, tiden rinner iväg :O MEN PUSSHEJ HÖRS SEN

 

Jag förstår inte vad felet är, nu när jag äntligen mår bättre psykiskt så skiter sig andra delar? Jag vågar knappt sätta mig i bilen för jag är rädd för att bli åksjuk och spy, jag vågar inte gå ut och gå för jag är rädd för att spy, jag vågar inte göra någonting? All den ångesten blir som en ond cirkel och jag mår ännu mer illa och blir bara mer och mer rädd för att spy. Jag har alltid haft svårt för magsjuka och att spy osvosv, men jag har lyckats hålla det under kontroll och under en lång period var det nästan borta, men nu börjar det komma igen. Inte bara spytankar, utan rädslor för att krocka med bilen, att det kommer ett djur, att jag ska ramla och göra mig illa, allting bara öses över mig och jag får panik, för såhär brukar det verkligen inte vara.

 

Jag har börjat med ADD-medicinering nu också, det har jag glömt att skriva. Har bytt mediciner helt så nu håller dom på att ställas in osvosv, så det är lite skakigt fortfarande. Men ADD-medicinering iaf, den ska hjälpa mig att koncentrera mig. Som igår skulle vi mocka ur boxen (det är väldigt, väldigt mycket att göra) och det blev för mycket för mig för att ens kunna påbörja det. Det ska den medicinen hjälpa mot, till exempel. Jag har  hållit uppe med den nu under helgen för min aptit blev så himla påverkad, och jag tror att skillnaden är rätt påtaglig. Det får vara värt det att inte ha aptit, för så som jag mår idag är verkligen inte bra. Jag tror att det har jättemycket med att jag inte har medicinen i kroppen, jag tror att jag skulle må mycket bättre om jag hade det. 

 

Nu ska jag äta ris och glo film, och mysa. Och hoppas att jag mår bättre imorrn. Som sagt, man behöver verkligen inte vara på topp jämt.

Idag är jag fruktansvärt trött på precis allt. Jag är trött på att inte våga, på att vara ensam, på att elcigaretterna inte funkar :@ Liksom allt. Det jag är mest trött på är väl mig själv. Jag orkar inte att jag är som jag är idag, det är ingen bra dag öht. Ska lyssna på Crystal Castles, glo dåliga filmer och vara sur resten av kvällen, fyfan.

 

Då tänker mitt andra jag att det är okej. Det är okej att inte vara på topp jämt, det är okej att inte våga, det är okej att elcigaretterna inte funkar. Allt är okej. Det blir bättre. Jag får ta dagen idag till att vara sur och hata allt, för det är helt okej. Jag försöker komma ihåg det när allt känns åt helvete, att det är OKEJ att det känns åt helvete. Alla kan verkligen inte vara på topp jämt, speciellt inte jag som nyss har haft en svår depression. Det är ingenting man bara klättrar upp från på några dagar, det tar tid har jag fått höra. Även om jag mår jättebra stundvis och tror att jag kan göra allt så kommer det dåliga tillbaka i vågor, just på grund av att man inte tar sig ur en depression på några dagar.

 

Det gick för övrigt jättesuperbra att rida idag. Han var jättefin i alla gångarterna, lång och låg. Lilla gubben. Sen att man får positiva kommentarer hjälper till jättemycket, det är underbart att höra verkligen, tack alla. <3 Imorrn blir det hard work work, då ska boxen mockas ur efter att dom har stått inne och vilat på dagen. Nu ska jag ta det lugnt och sluta tvivla på mig själv, alla har neråtdagar ibland. xoxo

Nu har jag inte skrivit ett enda inlägg på hela dagen, FÖRLÅT. Men jag har varit upptagen. Typ. Har varit i stallet. Det är så kul att vara i stallet och tycka att det är kul. Det är så skönt att säga att man mår bra när någon frågar, och verkligen mena det. Det är så skönt att ha energi igen, även fast det bara är lite. Visst känner jag att det mörka och dåliga drar i mig, och ibland vill jag bara ge upp, men jag klarar att stå emot. Det känns lite sorgligt, "I'm in love with my own sadness", och nu har vi gjort slut. 

 

Jag vet att jag säger det hela tiden, men det är ju viktigt. Jag ska sänka kraven på mig själv och ta saker i min egen takt. Redan nu har jag ångest över ridningen och allt, men jag försöker att koppla bort det. Jag ska lyssna på dom råden jag får och bara ta det lugnt, det är det som lönar sig i längden. Det har alltid varit så att ångesten över en viss sak har tagit bort glädjen helt, så då har det bara blivit jobbigt, men nu ska jag inte låta det bli så. 

Jag tvivlar på mig själv, det måste man få göra ibland. Jag behöver mer energi, mer vilja till att göra saker. Jag var nyss jättestolt över idag och över att jag börjar komma tillbaka, men det blåste bort. Jag måste ha energi till mina djur, till vänner och till ALLT. Det finns liksom inget annat. Och om jag tänker så kommer jag aldrig någonsin att räcka till. 

 

Jag tar dumma beslut, jag åtar mig saker som kräver mer energi än vad jag har. Jag lovar guld och gröna skogar om jag får som jag vill, sen när jag har det så tröttnar jag fort. Jag har inte den energin och det tålamodet som krävs för att lyckas. Jag vill vilja, jag vill orka och jag vill göra en massa saker. Jag vill inte tvivla på mig själv, jag vill inte svika dom som jag har lovat saker, och jag vill framför allt inte svika mina djur. Ni kunde nog lista ut att det handlade mycket om dom.

 

Jag klarar inte av krav, att jag inte inser det själv? Jag klarar ju inte av det. Jag vill så gärna klara av det, jag vill ha tålamodet och energin. Nej, nu ska jag vända det här inlägget till något bra och vara fett stolt över idag. Jag har ridit, pysslat i stallet, gjort mig iordning, tränat, träffat Emma, gått ut och gått med Nikki, det är ju superbra. Jag börjar ta mig ur min depression, jag börjar må bättre. Då måste jag fokusera på alla bra saker istället för att tänka att jag inte räcker till. Alla tvivlar, man måste få tvivla, men man måste också tänka på det som är bra.

 

Jag hade aldrig klarat av allt det här på en dag för några veckor sedan. Då hade jag bara legat i sängen utan hopp om livet. Nu ska jag ta dag för dag, och fokusera på det som får mig att må bra. Awesome ju, GODNATT NU VILL JAG SOVA

 

Fick bli en gammal rubrik, fast oh så bra den är! Idag tänkte jag skriva om hur det är att leva med en psykiskt sjuk människa. Det har jag absolut ingen aning om, faktiskt. Men jag kan tänka mig att det är jävligt jobbigt. Att alltid behöva ha överseende och hela tiden vara beredd på att något ska hända. Att ständigt bli "avbokad" för att personen ifråga inte är tillräckligt frisk för att gå ut, jag kan tänka mig att man känner sig bortstött. 

 

Nu kom jag inte på något mer, haha alltså åh. Men iaf, jag är peppad. Eller nej det är jag verkligen inte, men jag försöker intala mig själv att jag är det, då kanske det fastnar någon gång till slut. Jag ska ta det lugnt och inte få panik. Och jag ska aldrig ge upp igen. Jag ska ha mitt sagoslut. Det här blev ett väldigt onödigt inlägg, men det är väl sånt bloggen är till för. Att ösa ur sig det man tänker på och nu tänkte jag på det här. Nu ska jag kolla vidare på film, hejdå.

Jag satt nyss och tänkte på hur ensam jag är, och tänkte skriva ett inlägg om det. Jag är ensam, jag har ingen som tycker att jag är vacker och speciell, jag har ingen som tycker att jag är den viktigaste personen i hans liv, jag står själv. Sen ville jag inte visa mig svag, så då tänkte jag strunta i att skriva över huvud taget. Men då kom jag på en sak. Jag är svag. Jag är riktigt jävla skitsvag, jag är hur lätt som helst att utnyttja just nu och jag skulle säga ja till vilken närhet som helst. 

 

Jag står för det. Jag måste stå för det, varesig jag vill eller inte. Men varför ska jag låta någon annan definiera vem jag är? Jag har bara mig själv. Är det då inte viktigare att JAG älskar mig själv? Jag kommer alltid få leva med mig själv, jag kommer alltid finnas för mig själv, det är den absolut viktigaste relationen jag någonsin kommer ha. Varför då inte fokusera på att älska mig själv istället för att älskas av någon annan? Det kommer ändå. 

 

Istället för att ge upp, lägga sig ner och vänta på att sorgen ska döda en, varför reser man sig inte och jobbar på relationen till sig själv? Och det gamla vanliga, som alla säger; hur ska någon kunna älska mig om jag inte älskar mig själv? Det går ju inte. Det går faktiskt inte. Det enda jag kan förändra och styra över, är mig själv. Jag kan inte ändra på någonting runt omkring mig, så varför ödsla tid på att vara ledsen över det? Det kommer alltid finnas folk som vill se mig falla, vänner kommer och går, men det betyder ingenting sålänge jag har en bra relation till mig själv. Jag har varit på botten och vänt, jag har bevisat för mig själv att jag klarar det jag trodde var omöjligt, efter allt jävla skit som har hänt så står jag här, jag lever.

 

Jag ska fokusera på mig, resten kommer på köpet. Om jag tycker om mig kommer andra också tycka om mig, och även om jag inte tycker om mig själv så vet jag att jag har personer som tycker om mig. Det är skönt att veta. Och förlåt mina kära läsisar om ni vill läsa om sockervadd och regnbågar, men jag är inte sockervadd och regnbågar och jag kommer nog alltid dela med mig av mina tankar på bloggen. xoxo

Nu är jag hemma, på permission. Tog en paus från allt medans jag var på psyket, kändes bäst så. Jag mår bättre nu, jag har hopp om livet igen så nu ska jag starta om ännu en gång. MEN. Bara för att jag är hemma från psyket betyder inte det att jag är fulladdad med ny energi och ska göra en massa saker, jag är helt slut, herregud. Det har blivit mycket tänkande och så eftersom jag inte har haft något att göra (man får ju liksom inte ha mobil, internet eller dator) och jag ska tänka på mig själv nu. Inte till en sån grad så att det blir överdrivet såklart, bara till den grad att jag ska göra saker och vara med folk som ger mig energi, jag ska försöka vara ärlig och säga om jag tycker något är fel och jag ska ta hand om mig själv, för det är jag värd.

 

Jag är jag och det kommer alltid vara så, så nu ska jag försöka sluta tänka att det alltid är jag som gör fel och tänka att det kanske inte är hos mig felet ligger. Allt beror inte på mig, jag är inte sämre än någon annan. Jag är bäst, skitfin och folk inspireras faktiskt av mig. Det känns helt sjukt att tänka på att det är någon som gör det, inspireras av mig!? Omg. Jag är värd att ha det bra, och det ska jag ha nu. Jag ska ha en asbra sommar och vara med mina vänner, som jag saknar fruktansvärt mycket. Jag ska uppfostra min hund och ta hand om min häst, och bara vara.

 

Jag har sagt det så många gånger och jag tänker fortsätta säga det tills det fastnar, mina möjligheter är oändliga, jag kan göra precis vad jag vill och allt börjar här, just den här sekunden. Allt blir verkligen vad man gör det till. Ta det från någon som har varit på botten; det GÅR att klättra upp, starta ett nytt liv och må bra. Jag är bara i början av mitt nya liv, men jag är säker på att det kommer lösa sig och bli jättebra. Nu ska jag sova, och bli av med det här satans halsflusset? :@ xoxo

 

Jag är trött på att säga förlåt. Men jag säger det ändå, förlåt förlåt förlåt. Jag bloggar inte just nu, och det kommer nog bli ännu sämre uppdatering dagarna framöver (om det ens är möjligt hahaha) för jag ska lägga in mig ett tag. Vad gör man när man inte ser något ljus över huvud taget, när man är längst ner i djupaste avgrunden någonsin och  det inte finns någon väg ut? Man har fina vänner som ställer upp och finns där, men det är som att man är på ett annat plan, och dit når ingen, så man är alldeles ensam även fast man har 1000 pers omkring sig. 

 

Man har ingen anledning till att må så dåligt som man gör, ingen har dött, ingen håller på att dö, allting bara rullar på. Det är svårt för andra att förstå då, man kan inte begära det av någon. Men för mig har någonting dött. Allting jag tar på är trasigt, förgiftat och dött. Det luktar död överallt, det tar sig in i mitt huvud och sätter sig som sten. Jag ser faktiskt ingen väg ut, och jag är trött på att försöka förklara. Det känns som att det enda jag gör är att be om ursäkt, be om ursäkt för mig själv och för hur jag mår. Psykisk ohälsa är något som är otroligt tabu, då blir det gärna att man måste be om ursäkt hela tiden. Jag hatar det. Jag inser det nu att jag hatar det. Varför ska jag behöva be om ursäkt för den jag är?

 

Jag har massor jag vill göra. Det är sommar, jag har världens finaste vänner som bara väntar på att göra saker med mig, men jag kan inte. Varför kan jag inte? Jag vet inte hur jag ska förklara, för vad man än säger är det som att prata inför döva öron. Jag förstår det, hur ska man kunna förstå någon när man inte har varit med om det själv och därför inte kan relatera till det? Men det tär på mig, att hela tiden behöva be om ursäkt och förklara, förklara, förklara. Jag riktar mig faktiskt inte till någon speciell nu, så ingen och alla behöver ta åt sig. 

 

Låt ALDRIG ett leende lura er. Försök förstå, det är oftast värre än vad det ser ut. Säger någon att den inte vill kan eller orkar, ta inte åt er utan step outside the box och var lite större. Sluta tänka "omg det handlar om mig varför vill aldrig hon/han träffa mig, jävla idiot" och tänk på personen ifråga istället. Hur mår han eller hon egentligen? Ibland är det enda man behöver att vara ensam. Att ligga i sin säng och bara, ta en paus från livet. Sen om det är många pauser eller få kvittar, alla är lika viktiga. Man behöver verkligen inte att någon tjatar på en, det är hemskt. Det är hemskt att komma på nya ursäkter varje gång, det är hemskt att känna att man behöver ljuga så att ingen blir sur på en. Allting är hemskt, egentligen.

 

Det jag vill komma fram till är väl...ingenting. Jag ville bara skriva av mig, och fy sjutton så skönt det var. Nu ska jag ligga i min säng och grubbla, imorrn åker jag till V-ås och stannar där ett tag, sen kommer jag hem med nya krafter och har en hel sommar framför mig. Jag ska umgås med mina vänner och ha det så kul och bra som jag bara kan, njuta av mitt sommarlov och embrace every moment typ. Snart är jag 18, och då börjar livet på riktigt. Det här är bara träning, det är ett år som ska gå till att göra allting perfekt, så jag får en bra start när jag blir vuxen. Just nu är jag inte vuxen någonstans, det känns som att jag är 12 år och nyss har börjat högstadiet. Det ska ändras. 

 

En sista sak, om du som läser känner dig ensam och vill fråga mig något, bara prata eller vad som helst, GÖR DET. De flesta tycker faktiskt att jag är bra att prata med. Skriv en kommentar, mejla till [email protected] eller sök på facebook, Jonna Ida Michelle Lövgren heter jag där. xoxo

Som ni märker har jag inte gjort några inlägg idag, hade ett tidsinställt typ. Min energi är helt slut, jag orkar inte ta mig ur sängen. Det jag orkar är väl typ att sätta på nya filmer lite då och då. Jag har ingen anledning till att må dåligt, så det har inte hänt något, det kommer inte hända något utan jag är bara deprimerad as fuck. Äter inga antidepressiva just nu så det är därför. Min nästa läkartid är imorgon så då kommer jag få nya. Sen ska dom ställas in och då kan det bli ännu värre ett tag (hur nu det ska gå till) men när allt är klart så kommer jag orka göra saker igen. Det är tur som fan att jag har mamma som kan ta hand om hunden och hästen, för inte ens det klarar jag. Det är så tråkigt, det är ju sommar, jag vill vara i stallet, umgås med mina vänner och sånt, men jag har ingen energi alls till det :/ Aja, det kommer! Hoppas ni som läser har det bra, puss!

De senaste dagarna eller veckorna (har ingen koll) har varit hemska. Jag är riktigt deprimerad och har ingen lust eller ork till någonting. Allt känns jobbigt och tråkigt, jag ser ingen mening med att göra någonting. Jag har slutat med mina antidepressiva för dom funkade inte så bra, så nu är det sämre än någonsin. Min nästa läkartid är på måndag, så jag hoppas att jag får ny medicin då. Jag vet att mediciner inte är någon utväg, fast nu råkar det vara så att vissa inte klarar sig utan medicin, och jag är en av dom. Jävla onödigt, men det är ju tur att det finns mediciner för dom som behöver det. 

 

Nu hängde hela min värld på läkarbesöket imorrn, men nej, det blev uppskjutet. Men hallå. Mitt dåliga mående kan förfan inte vänta en vecka? Jag mår dåligt NU och har redan väntat och väntat och väntat. Det blir ju aldrig bra, jag kan inte gå flera veckor och bara vänta på bättre tider, för det finns inga bättre tider. Min lägenhet som jag skulle flytta in i ska sägas upp också, för jag är inte i tillräckligt bra skick för att bo själv tydligen. Nej, det kan jag väl hålla med om, men jag mår inte bättre av att bo här heller. Vad jag än gör och hur jag än kämpar blir det ju inte bättre.

 

Jag tänker ligga i min säng i resten av mitt liv och aldrig gå ut igen, för allt är bara kaos och alla vill mig illa, så känns det. Och jag är inte elak för att jag säger så, tar du åt dig så har du förmodligen anledning till det. Jag vet mycket väl vilka det är som står vid min sida och vill mig väl, och det här riktar jag självklart inte mot dom. Jag är bara så otroligt trött på att vara rädd, rädd, rädd. Det finns ingen som kan rädda mig, det här måste jag ta mig ur själv och det klarar jag inte, så det är bara att ge upp. 

 

Jag får ofta höra att jag är en stark person och att jag verkar väldigt lugn och stabil, men så är det verkligen inte. Utåt sett, ja, men är det någon som tänker efter en extra gång och faktiskt förstår hur pass illa det är med mig? Nej. När jag säger nej till att gå på stan, nej till att åka och göra det eller det, så finns det en orsak till det. Jag säger inte nej bara för att jävlas, eller för att jag inte tycker om den personen ifråga. Jag säger nej för att jag är rädd, rädd för allt. 

 

Nu tänker jag kolla på mina jävla serier och aldrig mer gå ur sängen. Hejdå.

 

 

Vad som helst och ingenting är förgiftat och trasigt. Det finns inget motgift eller superlim som kan fixa det, allt jag kan göra är att gå omkring i det och vara rädd. Den känslan som hoppar på mig oftast är faktiskt rädsla. Det är ångest av en helt annan grad, jag vet inte vad jag ska göra med det. På dagarna är allting grått, jag ser som i en dimma. Det mörka kryper närmare när jag är ensam och när det är natt, då är jag helt i min egen värld utan någon kontakt utåt. Stolarna blir män i kostymer som spelar poker, tavlorna blir uppbrända foton, demonerna är precis överallt. Det är mycket värre nu än vad det någonsin har varit, och jag frågar mig själv gång på gång om det finns någon i hela världen som skulle stå ut med det. Finns det någon som står ut med min rädsla, någon som vill ta bort den gråa slöjan och visa mig att det finns färger?

 

Jag vet inte vad jag ska tro faktiskt. Jag vill tro att en dag kommer det någon och ba, tar mig med och så färdas vi mot solnedgången och lever lyckliga i alla våra dagar. Om jag inte hade den tron skulle jag vara död just nu. Jag växlar mellan så många åsikter och personligheter att jag inte vet vem som är vem och vad som är mitt. Ena sekunden tänker den ena på ett sätt, andra sekunden tänker jag på ett helt annat sätt, tredje sekunden tänker den andra inte alls. Alla har sin egen åsikt och dom kämpar hela tiden och krigar mot varandra för att få uppmärksamhet och göra sin röst hörd. 

 

Hur är det då, att leva med min sjukdom? Jag kan inte gå i skolan, jag kan inte träffa kompisar, jag kan knappt ta mig ur sängen vissa dagar. Visst kan jag träffa kompisar, men det tar så otroligt mycket energi från mig så det vill jag nästan aldrig göra. Det många inte förstår är att jag har levt i 17 år utan att förstå varför jag är som jag är och varför jag mår som jag mår, och jag har precis kommit på varför. Det är 17 års raserande och kaos, och nu är det meningen att jag ska bygga upp allt det helt själv. Det tar tid, kraft och energi som jag inte har. 

 

Det här skriver jag för att ni ska få lära känna mig lite bättre, jag tänker att jag tar lite då och då istället för att spamma med värsta cplånga inlägget som kommer ta år att läsa. Enjoy!