www.confessionsofaschizo.blogg.se

Jag är trött på att säga förlåt. Men jag säger det ändå, förlåt förlåt förlåt. Jag bloggar inte just nu, och det kommer nog bli ännu sämre uppdatering dagarna framöver (om det ens är möjligt hahaha) för jag ska lägga in mig ett tag. Vad gör man när man inte ser något ljus över huvud taget, när man är längst ner i djupaste avgrunden någonsin och  det inte finns någon väg ut? Man har fina vänner som ställer upp och finns där, men det är som att man är på ett annat plan, och dit når ingen, så man är alldeles ensam även fast man har 1000 pers omkring sig. 

 

Man har ingen anledning till att må så dåligt som man gör, ingen har dött, ingen håller på att dö, allting bara rullar på. Det är svårt för andra att förstå då, man kan inte begära det av någon. Men för mig har någonting dött. Allting jag tar på är trasigt, förgiftat och dött. Det luktar död överallt, det tar sig in i mitt huvud och sätter sig som sten. Jag ser faktiskt ingen väg ut, och jag är trött på att försöka förklara. Det känns som att det enda jag gör är att be om ursäkt, be om ursäkt för mig själv och för hur jag mår. Psykisk ohälsa är något som är otroligt tabu, då blir det gärna att man måste be om ursäkt hela tiden. Jag hatar det. Jag inser det nu att jag hatar det. Varför ska jag behöva be om ursäkt för den jag är?

 

Jag har massor jag vill göra. Det är sommar, jag har världens finaste vänner som bara väntar på att göra saker med mig, men jag kan inte. Varför kan jag inte? Jag vet inte hur jag ska förklara, för vad man än säger är det som att prata inför döva öron. Jag förstår det, hur ska man kunna förstå någon när man inte har varit med om det själv och därför inte kan relatera till det? Men det tär på mig, att hela tiden behöva be om ursäkt och förklara, förklara, förklara. Jag riktar mig faktiskt inte till någon speciell nu, så ingen och alla behöver ta åt sig. 

 

Låt ALDRIG ett leende lura er. Försök förstå, det är oftast värre än vad det ser ut. Säger någon att den inte vill kan eller orkar, ta inte åt er utan step outside the box och var lite större. Sluta tänka "omg det handlar om mig varför vill aldrig hon/han träffa mig, jävla idiot" och tänk på personen ifråga istället. Hur mår han eller hon egentligen? Ibland är det enda man behöver att vara ensam. Att ligga i sin säng och bara, ta en paus från livet. Sen om det är många pauser eller få kvittar, alla är lika viktiga. Man behöver verkligen inte att någon tjatar på en, det är hemskt. Det är hemskt att komma på nya ursäkter varje gång, det är hemskt att känna att man behöver ljuga så att ingen blir sur på en. Allting är hemskt, egentligen.

 

Det jag vill komma fram till är väl...ingenting. Jag ville bara skriva av mig, och fy sjutton så skönt det var. Nu ska jag ligga i min säng och grubbla, imorrn åker jag till V-ås och stannar där ett tag, sen kommer jag hem med nya krafter och har en hel sommar framför mig. Jag ska umgås med mina vänner och ha det så kul och bra som jag bara kan, njuta av mitt sommarlov och embrace every moment typ. Snart är jag 18, och då börjar livet på riktigt. Det här är bara träning, det är ett år som ska gå till att göra allting perfekt, så jag får en bra start när jag blir vuxen. Just nu är jag inte vuxen någonstans, det känns som att jag är 12 år och nyss har börjat högstadiet. Det ska ändras. 

 

En sista sak, om du som läser känner dig ensam och vill fråga mig något, bara prata eller vad som helst, GÖR DET. De flesta tycker faktiskt att jag är bra att prata med. Skriv en kommentar, mejla till [email protected] eller sök på facebook, Jonna Ida Michelle Lövgren heter jag där. xoxo