It's over
Nu hängde hela min värld på läkarbesöket imorrn, men nej, det blev uppskjutet. Men hallå. Mitt dåliga mående kan förfan inte vänta en vecka? Jag mår dåligt NU och har redan väntat och väntat och väntat. Det blir ju aldrig bra, jag kan inte gå flera veckor och bara vänta på bättre tider, för det finns inga bättre tider. Min lägenhet som jag skulle flytta in i ska sägas upp också, för jag är inte i tillräckligt bra skick för att bo själv tydligen. Nej, det kan jag väl hålla med om, men jag mår inte bättre av att bo här heller. Vad jag än gör och hur jag än kämpar blir det ju inte bättre.
Jag tänker ligga i min säng i resten av mitt liv och aldrig gå ut igen, för allt är bara kaos och alla vill mig illa, så känns det. Och jag är inte elak för att jag säger så, tar du åt dig så har du förmodligen anledning till det. Jag vet mycket väl vilka det är som står vid min sida och vill mig väl, och det här riktar jag självklart inte mot dom. Jag är bara så otroligt trött på att vara rädd, rädd, rädd. Det finns ingen som kan rädda mig, det här måste jag ta mig ur själv och det klarar jag inte, så det är bara att ge upp.
Jag får ofta höra att jag är en stark person och att jag verkar väldigt lugn och stabil, men så är det verkligen inte. Utåt sett, ja, men är det någon som tänker efter en extra gång och faktiskt förstår hur pass illa det är med mig? Nej. När jag säger nej till att gå på stan, nej till att åka och göra det eller det, så finns det en orsak till det. Jag säger inte nej bara för att jävlas, eller för att jag inte tycker om den personen ifråga. Jag säger nej för att jag är rädd, rädd för allt.
Nu tänker jag kolla på mina jävla serier och aldrig mer gå ur sängen. Hejdå.
