Att vänta, och vänta, och vänta...
Idag har varit som alla andra dagar, tråkig och vanlig. Men jag har gjort framsteg. Om man skulle sätta ord på känslan som är orsaken till mitt dåliga mående, så skulle jag nog beskriva den som grå med en järnstång mitt i, och taggtråd som sitter hårt runt. Jag blev av med den känslan idag, den var borta nån timme bara, men ändå. Det är ett enormt framsteg.
Jag försöker övertala mig själv att det här bara är tillfälligt och att jag kommer leva mitt sagoliv någon gång. Jag kommer uppleva saker med mina vänner, både bra och dåliga, jag kommer flytta hemifrån, jag kommer skaffa jobb. Jag har gått i 17 år och inte förstått varför jag är som jag är när ingen annan är det, och jag har varit förtvivlad över det. Jag har först nu börjat inse vart skon klämmer, och det är nu jag kan börja reparera det. Det kommer ta flera många år för mig att bli frisk igen, om jag någonsin kommer bli det, men under tiden ska jag försöka göra det bästa av det.
Jag måste inse att jag MÅSTE sätta mig själv först och inte tänka på vad alla andra säger. Jag måste vara ärlig, rak och inte undanhålla saker, för jag hatar människor som gör så mot mig. Jag ska försöka vara min egen förebild, mitt egna ideal. Jag ska vara mig själv och inte försöka efterlikna någon annan, och jag ska lära mig att älska mig själv, för annars kommer ingen annan kunna göra det.
Dåligt självförtroende
Idag skulle jag ha träffat min psykolog, vi ses två gånger i veckan på måndagar och torsdagar, men jag kände att jag verkligen inte orkade. Det är ett enormt stort steg för mig att ta mig utanför hemmet, och nu går det nästan inte när mitt självförtroende är på botten. Jag känner mig inte alls fin, håret = big mess, jag blir inte fin om jag sminkar mig osvosv, det gamla vanliga.
Förut hade jag någon som tyckte jag var fin ändå, det var både bra och dåligt för på så sätt blev det gärna så att vi satt hemma, för jag orkade inte göra mig iordning för han tyckte ju ändå att jag var fin. Nu är jag ensam, och måste lära mig att det spelar ingen roll om någon annan tycker att jag är fin, för det är ju min åsikt och bara min som räknas. Visst att det andra säger påverkar mig till det bättre eller sämre, men det är ju fortfarande min åsikt som är den enda som räknas.
Jag hade en bra period faktiskt, jag kunde gå ut hur som helst och någon gång färgade jag till och med håret hos Emma, och gick omkring där som ett missfoster typ, utan att bry mig. Men nu har jag ingenting av det där längre, det är borta helt enkelt. Jag känner mig otroligt rastlös, jag vill göra något men jag orkar verkligen inte. Rastlöshet är nog den värsta känslan som finns för mig, ingenting är roligt, allt är jobbigt och ba kaos. Jag har raderat det här inlägget och skrivit om det ca 5 gånger redan, och fler kommer det nog att bli.
Jag måste inse att jag är fin och bra precis som jag är, utan att ha någon som säger det till mig hela tiden. Jag måste också inse att ibland måste man få ha perioder där det kaosar, det går över. Jag vet att allting alltid går över, allting löser sig alltid, man måste bara vänta lite. Måste bara tillägga att jag fick världens finaste kommentar idag, ÄLSKAR kommentarer för det är en sån himla självförtroendeboost. Det värmer ända in i hjärtat, me gusta :D
Sådär kan jag få se ut NU tack, orkar inte göra mig iordning åååååååh
03.37
Jag har varit på botten, och vänt. Hurdå kanske ni undrar? Jag tänkte ta upp det nu, för jag vet att det är många, många fler som mår dåligt och då kan jag ju dela med mig av mina erfarenheter. Sen att klockan är 03.41 och jag inte kan sova är ju en annan sak ;))))
Det absolut viktigaste är att inte sätta upp orealistiska mål. Jag har försökt med att sätta upp mål för veckan, månaden, året men jag får bara ångest eftersom jag inte kan leva upp till dom målen. Jag ska köpa en whiteboardtavla och sätta upp över sängen, och varje dag ska jag skriva vad jag har för mål för dagen. Det ska vara så enkla saker som att bada, gå ut med hunden, åka till mormor och hälsa på. Det är realistiskt. Då, när man ska gå och lägga sig och bocka av det man har gjort, mår man jättebra eftersom man har klarat av det man har planerat. Då är man ju inte helt värdelös eftersom att man har klarat av målen!?
Berätta för alla 238572389 gånger att man faktiskt mår dåligt. Det kan vara lätt att glömma för någon som inte är i samma situation, och då kan lätt konflikter uppstå och vännen ifråga känner sig sårad och bortglömd. Att må dåligt är ingenting att skämmas över, och har man äkta vänner så finns dom där när man sen börjar må bättre. Jag har själv betett mig väldigt dåligt mot mina vänner, när det egentligen bara hade varit att förklara för dom. Nu har jag ju sån tur att jag har världens bästa vänner som har funnits för mig och väntat på mig ändå. Finns dom inte så är dom inte värda din vänskap, för du är högsta vinsten. Glöm aldrig det.
Hur tråkigt det än är (jag HATAR ordet rutiner och dess innebörd) så är det sjukt viktigt. Att gå upp varje morgon och göra saker, inte lägga sig och sova middag (det gör mer skada än nytta) och gå och lägga sig skapligt tidigt. Ta en paus från kompisar, skola, vad det nu är som du känner dig stressad över. Innan du mår bra kan du inte förvänta dig att du kan gå ut och festa med kompisar eller plugga järnet i skolan. Det är DU som är den viktigaste personen i ditt liv, du ska leva med dig själv i förhoppningsvis många många år och då är det viktigt att man har byggt upp en bra grund. Då måste man sätta sig själv först ibland och strunta i alla krav som ställs på en.
Ta det från någon som verkligen vet - ingenting funkar bättre än djur och natur. Att vara ute i stallet är den bästa terapin för mig. Hunden skaffade jag för att jag inte ska kunna gå in i mig själv och tappa kontakten med omvärlden. Hon är den lilla tråden som håller mig fast, utan henne skulle jag vara ännu mer deprimerad än vad jag redan är. Naturen överlag får mig att må superbra. Gå ut och gå, be någon köra dig till en skog och ba walk it off. Det FUNKAR. Även om du inte är en naturmänniska, testa. Jag vet att det hjälper.
Det här rådet fick jag av en jättefin stallkompis, och det har jag tänkt på varje dag sedan hon sa det. Känner man att man verkligen inte orkar göra någonting en dag, GÖR DÅ INGENTING. Man måste, hur svårt det än är, sätta sig själv först. Strunta i alla kompisar, föräldrar och lärare som tjatar och bara ligg i soffan, ät glass och kolla på serier. Det går inte att pressa sig själv för hårt, man går under ifall man gör det.
Nu påstår jag inte att jag är felfri. Alla dom här sakerna jobbar jag med varje dag, för jag SKA ha mitt sagoslut. Jag ska må bra och jag ska klara av det här, för jag vet att jag kan. Jag har världens finaste vänner, mamma, djur, ja allt. Jag har alla förutsättningar i hela världen till ett bra liv, jag måste bara ta saker i min egen takt och tänka på mig själv. Jag måste lära mig att folk inte blir sura när jag säger nej, dom blir sura när jag hittar på ursäkter. Att må dåligt är tyvärr fortfarande något som är väldigt tabu, men jag ska inte skämmas utan jag ska omvandla det till en styrka. Allt det här som jag går igenom nu kommer göra mig starkare.
Det går ju inte direkt framåt
Jag har slutat med mina antidepp, så nu är jag deppigare än någonsin typ. Ska byta till något annat, och se om det hjälper bättre. Imorrn ska vi försöka få tag på soc, fixa kontaktperson och prata om lite saker. Imorrn är Charlie tillbaka också, så dit ska vi också. Jag har noll inspiration till att blogga, det kommer som sagt i vågor. Ibland är det jätteroligt och jag har hur mycket som hest att skriva om, och ibland orkar jag inte alls. Jag är mer aktiv på min tumblr, länk till den hittar ni i sidomenyn. Ha det bäst, puss :)
Störd självbild
Jag har ingen aning om vem jag är och vad jag står för. Jag har ungefär fem olika personligheter som alla har sina egna tankar och ståndpunkter. Det är ständigt ett kaos i min hjärna för jag kan inte sortera ut vad som är mitt och vad som är deras. Och nej, jag är inte schizofren för det, schizofreni är en helt annan sak vilket många inte förstår. Jag lider av dissociationer, en reaktion på trauma.
Idag har hela min dag gått till spillo på grund av dom här dissociationerna. Jag får för mig att det är kameror i vartenda hörn i hela huset = kan inte gå ut från rummet, som även det har kameror i sig. Jag klarar inte av ljus, ljud eller rörelse, att gå och koka ris var för mig världens jävla projekt. "Men du ser så kapabel ut, du är så lugn och trygg i dig själv" Ah, well you a stupid hoe? Haha alltså orkar inte.
A new place, a new start
Jag har faktiskt sovit bra för omväxlingens skull, mamma masserade mig igår kväll och det hjälpte bättre än alla mediciner jag någonsin testat. Det skulle verkligen alla med sömnsvårigheter testa, be någon att massera er :) Och inget så här halvdant, utan det ska göra ont så man känner sig helt mörbultad efteråt, då sover man gott sen!
Dagens humör är väl lite fram och tillbaka, jag är inte ledsen men heller inte glad. Det är grått ute, jag är trött och hästen är tokig så där är det heller inte roligt att vara. Men ibland behöver man en dag bara för sig själv, utan att tänka på något annat. Synd att jag inte har förstått det förrän nu. Nej nu ska jag fortsätta kolla på min konstiga film, handlar om en kille som blir kidnappad av en snuskgubbe som håller honom fången i flera år, den verkar rätt bra. Chained heter den, finns på swefilmer :) xoxo
Don't panic, never quit!
Tänkte ju då sova för ett antal timmar sen, men jag kan inte. Har en sju helvetes jävla ångest och allt äter upp mig, jag vet ingenting, jag är ingenting. Jag försöker kolla på film, men jag blir så rastlös så jag pausar var femte minut och gör massa annat. Jag försöker blogga, men när jag skriver den här meningen har jag redan pausat fyra gånger för att göra nånting annat. Rastlösheten äter mig, jag ska till stan imorrn och då måste jag göra mig iordning och det kommer bli fult och äckligt och vetskapen om det äter upp mig. Allt äter mig, jag är till för att ätas. Om jag släcker lampan börjar mörkret ta former av olika saker och jag tror att det ska äta mig. Om jag stänger av TV:n lyssnar jag efter ljud som inte finns, det kan vara nått som kommer äta upp mig. Jag måste vara vaken för om jag sover så äter drömmarna upp mig, jag drömmer så konstiga läskiga saker och blir rädd. Jag vaknar och kommer inte ihåg om drömmen va en dröm eller om det hände. Jag vill inte vara ensam, jag hatar att vara ensam för ensamheten äter mig. Jag har Charlies träns i sängen, det luktar läder. Världens näst godaste doft, förutom varm häst. Jag vill ut och rida, långt. Galoppera mycket och klättra i skogen. Jag vill va i stallet, jag orkar inte vänta på att det ska bli imorrn. Och jag måste sova, för dygnar jag så kommer jag svimma och inte orka göra nått på hela dagen. Nu ska jag försöka kolla klart på Saw, är fortfarande på filmen jag skrev om förut. Det tar mig ca tre timmar att kolla på en film som är en och en halv timme lång. Jag orkar inte med mig själv, hejdå.
Mitt ljus i mörkret.
Emotionell cancer.
Blir första inlägget i den här kategorin, spännande! Som Berny i "Vingklippt Ängel" så fint beskriver det, emotionell cancer. Det är min sjukdom, mitt bagage. Mina "skeletons in the closet". Och det är precis vad inläggen i den här kategorin ska handla om. I skrivande stund har jag inte börjat länka min blogg någonstans, det är nog en människa som vet om att den finns. Vi får se när jag vågar skriva ut den, jag vet ju inte riktigt vad responsen kommer bli. Om ni kommer se mig som en äcklig uppmärksamhetshora eller kanske någon som man kan sympatisera med? Ni kanske känner igen er? Vem vet. Jag tänkte ha min blogg som en dagbok den här gången, och inte bry mig om att alla vill ha fina glada ljusa inlägg om hur underbar världen är, massa fina egobilder och allt ska va så jävla fint och bra. Jag SPYR på sånt. "Nejmen jag vill inte va någon attentionwhore som drar ner alla i ledsenhet" WELL, FUCK YOU THEN. Jag är jag och min blogg är min blogg, jag får skriva vad jag vill och hm, don't like me? Well I don't wake up everyday to impress you. Fast när jag skriver sånnahär hatinlägg, vem vill jag övertyga? Er eller mig själv? Det är nog mest mig själv. För att jag ska kunna läsa det här nån mörk söndag i januari och få lite jävlar anamma i mig. Vissa kanske tycker att jag är överdrivet negativ, men vafan. Jag har ju rätt. Som Jonas Gardell (min gud) i sin bok "Ett ufo har landat" skriver: Snövit var en jävla hora. Askungen lät avrätta sina fula styvsystrar och styvmor så fort hon hade chansen. Prinsen knullade Törnrosa medans hon sov. Rödluvan åts upp av vargen och blev vargbajs. Det är sanningen. Det är inte finare än så. Det finns inget glamoröst med det här.
Tycker den här bilden passar ganska bra till det här inlägget, för jag tycker den ser så rå ut. Det där är jag verkligen, inga effekter, ingenting. En iphone med sprucken skärm och suddig kamera. Inget annat.
Ångeströv
Tänkte ju då vara duktig och åka till skolan idag, men så fort jag klev av bussen på bussterminalen kände jag hur det bara inte gick. Gjorde mig i ordning, hann med bussen, men ändå går det inte. Jag blir så besviken på mig själv för att jag inte är starkare än såhär, för att jag låter en viss person påverka mig såhär. Läkarjäveln har inte ringt heller, som han sa att han skulle göra. Hur jävla mycket ska man orka kämpa, det är fan frågan. Och nu blev det här värsta emoinlägget men vafan, jag har den här bloggen för att kunna skriva precis vad jag vill. Vill tillbaka till i lördags natt, då mådde jag jävligt bra faktiskt. Kinda. Men jag ska ta mig igenom den här veckan, imorrn SKA jag till skolan och klara hela dagen. Sen är det lov och det ska bli så sjukt skönt <3 Nuuuuuuuu ska jag tycka synd om mig själv, göra äggröra och kolla på film. Sen ska jag ut till stallet och för en gångs skull rida, måste orka för Charlies skull liksom. <3 PUSS
