I don't know what to feel, I don't know how to cry
Är helt övertygad om att världen hatar mig och att jag kommer vara ensam i resten av mitt liv. Känner mig så oändligt ledsen och övergiven, trots att jag inte förstår hur jag kan göra det när jag har massor av fina personer i min omgivning. Hata hata hata allt. Usch.
Och då, det är då den här andra sidan av mig kommer fram. Den sidan som säger att jag är fin, värd solen och inte alls ensam. Det är så svårt att veta vilket ben jag ska stå på, vilken sida jag ska ge efter för och vad jag ska tänka. Jag ska sova nu och hoppas på att det här går över tills imorrn, jag vet ju att allting alltid blir bättre.
