www.confessionsofaschizo.blogg.se

Jag har inget kompisgäng att springa omkring med, jag har ingen som tänker på mig och tycker att det är tråkigt att jag inte är med, jag sitter här själv. I min ensamma ensamhet. Jag vet inte varför jag ens säger det, men jag måste skriva av mig. Jag har ingen som tycker att jag är världens bästa, ingen är kär i mig och ingen älskar mig. Det känns hemskt just nu. Jag vet ju att det kommer, någon dag kommer någon tycka att jag är bäst i världen och alltid vilja vara med mig, bara det att den dagen inte är just idag, och det står jag inte ut med.

 

Jag vet, till 100%, att ALLT ALLTID LÖSER SIG. Det har det gjort flera gånger. Livet har upp-och nedgångar, men efter regnet kommer ALLTID solen, även om det är en sjuk jävla storm innan. Jag tröstar mig med att jag har världens finaste vänner och inte är helt ensam, och att det som sagt kommer lösa sig för mig också. Det här året är ju till för att jag ska ladda batterierna och ta det lugnt, hitta mig själv och vara stolt över den jag är. 

 

Nu ska jag äta filbunke och kolla på dom bästa filmerna jag vet, och bara göra saker som ger mig positiv energi. Det är det viktigaste av allt, positiv energi. Hoppas att ni som läser också tänker på det, och raderar allt ur erat liv som ger er negativ energi. Pusshej <3

 

Jag tror att folk ofta får den uppfattningen om mig att jag dryg och bitchig. Många som nu känner mig har sagt att dom trodde att jag var värsta superbitchen när dom inte kände mig. Och dom som har varit i min närhet i flera år men ändå inte kommit mig nära måste tycka att jag är supertråkig. Jag tycker det är så synd att det måste vara så, sanningen är att jag är riktigt jävla superblyg. Jag har så svårt för att ta kontakt med personer och träffas, hitta på saker osvosv. Sen att jag mår/har mått så pass dåligt som jag har gjort har väl inte gjort saken lättare.

 

Vill bara säga till alla er därute som inte känner mig eller skulle vilja lära känna mig - jag är superblyg, det är därför jag kan verka dryg och bitchig och det är därför jag inte tar kontakt. Men jag tror att jag är en riktigt härlig person när man väl lär känna mig, jag försöker vara en sådan iaf. Puss på er alla därute, nu tror jag att jag säger godnatt från bloggen och kollar på film och äter filbunke. Filbunke är mitt bästa förövrigt, med massa socker och kanel. Mums. Puss godnatt läsisar <3

 

Jag satt nyss och tänkte på hur ensam jag är, och tänkte skriva ett inlägg om det. Jag är ensam, jag har ingen som tycker att jag är vacker och speciell, jag har ingen som tycker att jag är den viktigaste personen i hans liv, jag står själv. Sen ville jag inte visa mig svag, så då tänkte jag strunta i att skriva över huvud taget. Men då kom jag på en sak. Jag är svag. Jag är riktigt jävla skitsvag, jag är hur lätt som helst att utnyttja just nu och jag skulle säga ja till vilken närhet som helst. 

 

Jag står för det. Jag måste stå för det, varesig jag vill eller inte. Men varför ska jag låta någon annan definiera vem jag är? Jag har bara mig själv. Är det då inte viktigare att JAG älskar mig själv? Jag kommer alltid få leva med mig själv, jag kommer alltid finnas för mig själv, det är den absolut viktigaste relationen jag någonsin kommer ha. Varför då inte fokusera på att älska mig själv istället för att älskas av någon annan? Det kommer ändå. 

 

Istället för att ge upp, lägga sig ner och vänta på att sorgen ska döda en, varför reser man sig inte och jobbar på relationen till sig själv? Och det gamla vanliga, som alla säger; hur ska någon kunna älska mig om jag inte älskar mig själv? Det går ju inte. Det går faktiskt inte. Det enda jag kan förändra och styra över, är mig själv. Jag kan inte ändra på någonting runt omkring mig, så varför ödsla tid på att vara ledsen över det? Det kommer alltid finnas folk som vill se mig falla, vänner kommer och går, men det betyder ingenting sålänge jag har en bra relation till mig själv. Jag har varit på botten och vänt, jag har bevisat för mig själv att jag klarar det jag trodde var omöjligt, efter allt jävla skit som har hänt så står jag här, jag lever.

 

Jag ska fokusera på mig, resten kommer på köpet. Om jag tycker om mig kommer andra också tycka om mig, och även om jag inte tycker om mig själv så vet jag att jag har personer som tycker om mig. Det är skönt att veta. Och förlåt mina kära läsisar om ni vill läsa om sockervadd och regnbågar, men jag är inte sockervadd och regnbågar och jag kommer nog alltid dela med mig av mina tankar på bloggen. xoxo

Ibland får jag för mig att jag ska ut och jogga med Nikki, och då gör jag det. Vi går/springer en runda som är kanske 3 eller 4 kilometer, jag har ingen koll på sträckor ._. Det känns verkligen jättebra när jag har varit ute med henne, även fast det känns skit och jag inte alls vill innan jag gör det. Motion är verkligen ett måste för att må bra, det är så sköööööönt när man är klar och kommer hem och känner att "nu har jag gjort någonting" :D Det är kravlöst, ingen ångest, inga människor. Man har bara sig själv och naturen, helt underbart. Eller ja. Jag har Nikki, mig själv och naturen. Men man väljer ju själv om man ska ha hunden med sig eller inte, ibland vill jag gå ut och gå utan henne bara för att vara helt alldeles själv.

 

Personligen tycker jag att det är assnyggt. Tyvärr lyckas jag se ut som en alien i dom flesta lösögonfransarna, så jag använder inte sånt så ofta. Men FYFAN VAD SNYGGT DET ÄR. Sen kanske man inte ska ha så man faktiskt ser ut som en alien hur man än gör, då menar jag supersuperlånga, big no no.

Vad tycker ni om lösögonfransar? Hiss eller diss?

 

 

 

Idag har varit som alla andra dagar, tråkig och vanlig. Men jag har gjort framsteg. Om man skulle sätta ord på känslan som är orsaken till mitt dåliga mående, så skulle jag nog beskriva den som grå med en järnstång mitt i, och taggtråd som sitter hårt runt. Jag blev av med den känslan idag, den var borta nån timme bara, men ändå. Det är ett enormt framsteg.

 

Jag försöker övertala mig själv att det här bara är tillfälligt och att jag kommer leva mitt sagoliv någon gång. Jag kommer uppleva saker med mina vänner, både bra och dåliga, jag kommer flytta hemifrån, jag kommer skaffa jobb. Jag har gått i 17 år och inte förstått varför jag är som jag är när ingen annan är det, och jag har varit förtvivlad över det. Jag har först nu börjat inse vart skon klämmer, och det är nu jag kan börja reparera det. Det kommer ta flera många år för mig att bli frisk igen, om jag någonsin kommer bli det, men under tiden ska jag försöka göra det bästa av det.

 

Jag måste inse att jag MÅSTE sätta mig själv först och inte tänka på vad alla andra säger. Jag måste vara ärlig, rak och inte undanhålla saker, för jag hatar människor som gör så mot mig. Jag ska försöka vara min egen förebild, mitt egna ideal. Jag ska vara mig själv och inte försöka efterlikna någon annan, och jag ska lära mig att älska mig själv, för annars kommer ingen annan kunna göra det.

 

Idag skulle jag ha träffat min psykolog, vi ses två gånger i veckan på måndagar och torsdagar, men jag kände att jag verkligen inte orkade. Det är ett enormt stort steg för mig att ta mig utanför hemmet, och nu går det nästan inte när mitt självförtroende är på botten. Jag känner mig inte alls fin, håret = big mess, jag blir inte fin om jag sminkar mig osvosv, det gamla vanliga. 

 

Förut hade jag någon som tyckte jag var fin ändå, det var både bra och dåligt för på så sätt blev det gärna så att vi satt hemma, för jag orkade inte göra mig iordning för han tyckte ju ändå att jag var fin. Nu är jag ensam, och måste lära mig att det spelar ingen roll om någon annan tycker att jag är fin, för det är ju min åsikt och bara min som räknas. Visst att det andra säger påverkar mig till det bättre eller sämre, men det är ju fortfarande min åsikt som är den enda som räknas. 

 

Jag hade en bra period faktiskt, jag kunde gå ut hur som helst och någon gång färgade jag till och med håret hos Emma, och gick omkring där som ett missfoster typ, utan att bry mig. Men nu har jag ingenting av det där längre, det är borta helt enkelt. Jag känner mig otroligt rastlös, jag vill göra något men jag orkar verkligen inte. Rastlöshet är nog den värsta känslan som finns för mig, ingenting är roligt, allt är jobbigt och ba kaos. Jag har raderat det här inlägget och skrivit om det ca 5 gånger redan, och fler kommer det nog att bli. 

 

Jag måste inse att jag är fin och bra precis som jag är, utan att ha någon som säger det till mig hela tiden. Jag måste också inse att ibland måste man få ha perioder där det kaosar, det går över. Jag vet att allting alltid går över, allting löser sig alltid, man måste bara vänta lite. Måste bara tillägga att jag fick världens finaste kommentar idag, ÄLSKAR kommentarer för det är en sån himla självförtroendeboost. Det värmer ända in i hjärtat, me gusta :D

 

Jag tror inte att jag bara skulle kunna skriva om allt bra och positivt på bloggen, jag tycker det är svårt att känna något för bloggaren om denne bara skriver om ytligheter och sånt. När jag läser en blogg så vill jag kunna relatera till bloggaren, jag vill hitta inspiration och känna att jag inte är ensam. Det behöver absolut inte vara "åh jag är så sjuk och blabla mediciner blabla kaos" utan det kan vara sättet bloggaren skriver på, som Hanna Widerstedt till exempel. Hon kan skriva om de mest vardagliga sakerna och får det ändå att bli hur intressant som helst. Hennes blogg kollar jag in på dagligen. 

 

Vad tycker ni? Tycker ni att det är bra att jag skriver om min psykiska ohälsa eller blir det för negativt? Tacksam för alla kommentarer, svarar på alla frågor osvosv, så skriv på :3

 

 

Jag har faktiskt sovit bra för omväxlingens skull, mamma masserade mig igår kväll och det hjälpte bättre än alla mediciner jag någonsin testat. Det skulle verkligen alla med sömnsvårigheter testa, be någon att massera er :) Och inget så här halvdant, utan det ska göra ont så man känner sig helt mörbultad efteråt, då sover man gott sen! 

 

Dagens humör är väl lite fram och tillbaka, jag är inte ledsen men heller inte glad. Det är grått ute, jag är trött och hästen är tokig så där är det heller inte roligt att vara. Men ibland behöver man en dag bara för sig själv, utan att tänka på något annat. Synd att jag inte har förstått det förrän nu. Nej nu ska jag fortsätta kolla på min konstiga film, handlar om en kille som blir kidnappad av en snuskgubbe som håller honom fången i flera år, den verkar rätt bra. Chained heter den, finns på swefilmer :) xoxo

 

 

Jag kanske är 287592385 år efter och alla redan har en sånhär, men det finns säkert någon som inte har det och då kanske den människan bestämmer sig för att köpa efter att jag har skrivit om det här! Jag är helt rökfri och använder BARA den här. TESTA FÖRFAN. Och det glömde jag att skriva, det är i oljan nikotinet finns. Finns olika styrka på nikotin och även utan nikotin. Perfekt för alla! Sen finns det 39580394830946 olika smaker, till och med "Marlboro" för er som vill ha kvar "röksmaken" ;) Min personliga favorit är melon och redbull :3

 

Nu har jag fixat bloggfråga och följ min blogg med bloglovin-grejer! :D Så nu är det bara att följa/fråga på, haha. Hade redan 3 följare, WOW. Och jag är seriös, tänk att någon över huvud taget vill följa MIG och läsa vad jag skriver, blir så glad! :') Vet att jag för det mesta skriver om hur dåligt jag mår och blabla, vill att ni ska veta att det INTE är för att ni ska tycka synd om mig, det gör jag så bra själv. Jag VET att det finns många fler som jag därute som mår skit och inte har haft den turen som jag har och fått hjälp. Sen vet jag att det finns många som har fått hjälp men fortfarande känner sig lika rädda och ensamma (som jag t.ex.) och jag hoppas att alla ni hittar hit på något sätt och ser att ni inte är ensamma, det finns fler. Var inte rädd att skriva en kommentar eller skicka ett mejl, eller vad som helst, fråga mig om vad ni vill, ni kanske bara vill prata, DO IT, ta kontakt. Jag bits inte. Jag blir bara så himla glad. Jag vet att även nu när jag inte uppdaterar mycket alls så finns det människor som ändå kollar in på bloggen, och det gör mig SÅ HIMLA GLAD. Tusentack, ni är BÄST. <3

 

Vet att jag skrev den rubriken för några dagar sen, men det är ett så himla bra citat. Har suttit och kollat på hästhoppningsvideor hela kvällen typ, och jag blir så himla inspirerad och taggad. Det är ju som så att jag är sjukt osäker när det kommer till hoppningen, jag är sjukt osäker gällande vad som helst (i hästväg) egentligen. Det tog nästan ett år för mig att börja lita på Sweetie och hoppa med henne, men vi va med i en hopptävling och tog oss över ett dryga 70 centimetershinder.

 

Fast hon gick inte att lita på för fem öre i hoppningen, ibland bara tvärvägrade hon och jag fick jobba jättemycket för att hon skulle hoppa. Jag kommer ihåg en gång då jag och mina två stallkompisar byggde en bana och skulle hoppa, det slutade med att dom fick ställa sig med sina hästar på varsin sida om hindret för att Sweetie skulle hoppa, jag vet inte hur länge vi försökte xD

 

Charlie därimot är precis tvärtom, han vägrar ALDRIG. Han ÄLSKAR att hoppa, han tar en meter i TRAV. Han hoppar hur dåligt han än kommer på hindret, han skulle ändå aldrig komma på tanken att vägra. Då tänker ni, jamen vad är problemet då? Problemet kan jag inte riktigt sätta fingret på, det är väl att han tar så pass stora galoppsprång så att man verkligen hinner känna efter, så va det inte på Sweetie, där va det bara att hålla i sig och hoppas på det bästa.

 

Jag är så himla oerfaren inom hoppningen så jag kan inte taxera över huvud taget, jag känner när det är rätt och när jag ska ställa mig upp ibland, och ibland vet jag inte när han ska hoppa och när jag ska ställa mig upp och då blir det kaos. 

 

Nu har jag inte hoppat på hela hösten/vintern, jag va med i en hoppgrupp ett tag men just då mådde jag för dåligt i mig själv för att ens orka hitta energi till att komma mig för och hoppa. Nu börjar jag därimot bli taggad igen, jag vill så gärna lära mig och kunna för jag tycker ju att det är så kul när det går bra! Har tänkt i flera veckor att jag vill hyra ett ridhus och åka dit och bara myshoppa, bara känna liksom. 

 

Mycket text att tugga sig igenom, men jag kände att jag behövde skriva av mig lite :) Jag har iaf avlagt några nyårslöften i hästväg, ska försöka hålla dom till varje pris. Vi får se sen när 2013 är slut, om jag har klarat allt det ;)

 

 

 

Sitter här för mig själv och hatar lite (eller ganska mycket) på alla snorungar, pubertetsmongon och korkade vuxna som tvunget ska skjuta raketer på nyår. Visst, vid tolvslaget och så, men INTE INNAN och INTE EFTER. Vad är det INGEN förstår!?!?!? Själv är jag väldigt känslig för höga ljud. Jag har oftast väldigt tyst på TV:n, datorn och allt vad det nu är, jag klarar inte av att stå vid busshållsplatsen utan hörlurar och musik när bilarna åker förbi för jag får så ont i öronen. Lastbilar och traktorer går bara inte. När jag ska göra bubbelvatten i sodastreamen så håller jag för öronen, för det låter för högt. Jag har också växt upp med hundar, nu har jag katt och häst, och jag ser hur dom lider av smällandet. Som tur är så är våran katt inte rädd, men för ganska många år sen hade vi en annan katt också, och han va livrädd. Jag förstår att folk tycker att det är kul med fyrverkerier vid nyår, och det är väldigt fint om man är innomhus och slipper det alldeles för höga ljudet. Men HÅLL er förfan till nyår. Jag blir tokig. STACKARS, STACKARS djur. Stackars hästarna. Stackars hundarna. Egoistiska äckliga människor. Usch