Att vänta, och vänta, och vänta...
Idag har varit som alla andra dagar, tråkig och vanlig. Men jag har gjort framsteg. Om man skulle sätta ord på känslan som är orsaken till mitt dåliga mående, så skulle jag nog beskriva den som grå med en järnstång mitt i, och taggtråd som sitter hårt runt. Jag blev av med den känslan idag, den var borta nån timme bara, men ändå. Det är ett enormt framsteg.
Jag försöker övertala mig själv att det här bara är tillfälligt och att jag kommer leva mitt sagoliv någon gång. Jag kommer uppleva saker med mina vänner, både bra och dåliga, jag kommer flytta hemifrån, jag kommer skaffa jobb. Jag har gått i 17 år och inte förstått varför jag är som jag är när ingen annan är det, och jag har varit förtvivlad över det. Jag har först nu börjat inse vart skon klämmer, och det är nu jag kan börja reparera det. Det kommer ta flera många år för mig att bli frisk igen, om jag någonsin kommer bli det, men under tiden ska jag försöka göra det bästa av det.
Jag måste inse att jag MÅSTE sätta mig själv först och inte tänka på vad alla andra säger. Jag måste vara ärlig, rak och inte undanhålla saker, för jag hatar människor som gör så mot mig. Jag ska försöka vara min egen förebild, mitt egna ideal. Jag ska vara mig själv och inte försöka efterlikna någon annan, och jag ska lära mig att älska mig själv, för annars kommer ingen annan kunna göra det.
