www.confessionsofaschizo.blogg.se

Idag skulle jag ha träffat min psykolog, vi ses två gånger i veckan på måndagar och torsdagar, men jag kände att jag verkligen inte orkade. Det är ett enormt stort steg för mig att ta mig utanför hemmet, och nu går det nästan inte när mitt självförtroende är på botten. Jag känner mig inte alls fin, håret = big mess, jag blir inte fin om jag sminkar mig osvosv, det gamla vanliga. 

 

Förut hade jag någon som tyckte jag var fin ändå, det var både bra och dåligt för på så sätt blev det gärna så att vi satt hemma, för jag orkade inte göra mig iordning för han tyckte ju ändå att jag var fin. Nu är jag ensam, och måste lära mig att det spelar ingen roll om någon annan tycker att jag är fin, för det är ju min åsikt och bara min som räknas. Visst att det andra säger påverkar mig till det bättre eller sämre, men det är ju fortfarande min åsikt som är den enda som räknas. 

 

Jag hade en bra period faktiskt, jag kunde gå ut hur som helst och någon gång färgade jag till och med håret hos Emma, och gick omkring där som ett missfoster typ, utan att bry mig. Men nu har jag ingenting av det där längre, det är borta helt enkelt. Jag känner mig otroligt rastlös, jag vill göra något men jag orkar verkligen inte. Rastlöshet är nog den värsta känslan som finns för mig, ingenting är roligt, allt är jobbigt och ba kaos. Jag har raderat det här inlägget och skrivit om det ca 5 gånger redan, och fler kommer det nog att bli. 

 

Jag måste inse att jag är fin och bra precis som jag är, utan att ha någon som säger det till mig hela tiden. Jag måste också inse att ibland måste man få ha perioder där det kaosar, det går över. Jag vet att allting alltid går över, allting löser sig alltid, man måste bara vänta lite. Måste bara tillägga att jag fick världens finaste kommentar idag, ÄLSKAR kommentarer för det är en sån himla självförtroendeboost. Det värmer ända in i hjärtat, me gusta :D