Det finaste som finns
Jag har äntligen hittat mitt och Charlies bett nu, kimblewick med liten tungfrihet. Han har aldrig känts så bra som han gör nu, han är som en dröm att rida, inte tung över huvud taget och lyssnar så himla fint. Små, mjuka förhållningar, det vi har strävat efter från dag 1. Vi börjar lära känna varandra mer och mer nu, idag stod jag i boxen med honom efter ridpasset och bara klämde, klappade, masserade, övade lite buga, bara var nära varandra liksom. Det här är finare än något annat jag någonsin upplevt, inte ens med Sweetie kände jag såhär. Han är min finaste, min absolut bästa och han är bara, bara min. Min alldeles egna fina vän. Vi kan göra allt, jag litar på honom mer och mer och jag känner att han litar på mig. Vi har kul tillsammans, jag blir inte rädd när han drar iväg, jag skrattar bara. Jag blir inte rädd när han är lite studsig, jag skrattar. Jag är så lycklig i hästväg, jag har världens absolut finaste häst och världens finaste stallvänner, världens finaste mamma och ba världens finaste allt. Jag vet inte riktigt vem jag ska tacka, vad har jag gjort för att förtjäna det här otroligt fina? <3
Om ett tag ska vi börja åka till ridhus varannan vecka och rida ordentligt, kanske hoppa lite och så? Det ska bli så otroligt roligt. Min dröm, som jag har haft sen jag var 7 år gammal, blir äntligen sann. Jag finner inga ord, haha. Herregud. Min egen häst i transport som vi drar med våran bil. Satt alltid och fantiserade när jag var liten och såg en bil med transport, och ba EN DAG, DÅ JÄVLAR och nu är den dagen här, hahaha. 10 år senare :3
Nu blev det ett väldigt långt inlägg, men jag var bara tvungen att skriva nånstans, för jag är så glaaaaaaad <3 Kanske min misstänka bipolaritet som visar sig? You never know. Allt jag vet är att jag iaf är JÄVLIGT lyckligt lottad, och jag tackar den gud eller vad det nu är som har bestämt att just jag ska leva det här livet. WIHO
Jag och min stjärna.
